Jag kan fortfarande höra glasrutan krossas, tallrikarna åka i golvet. Skriket blir till gråt, gråtet blir till panik. Paniken kryper sakta runt i hela kroppen. Hjärtat dunkar lika snabbt som döden kommer efter en kula i bröstet. Av ren rädsla skakar man i hela kroppen. Tårarna sprutar. Glädjen och tryggheten flyger iväg till landet ingenstans. Den är borta, i kroppen känner man bara musklerna spännas av skakandet, paniken. Ångesten. Ingenting spelar roll nu. Bara att få stopp på det tysta skriket. Skriket som ingen kan höra, utom jag. Ibland, hör jag det tysta skriket. Det är jag. Det är jag som skriker. Mitt hjärta skriker. I tystnad. Panik. I några oändliga minuter lever jag i världen utan färg. Inte en, eller två utan flera gånger. Det är rädlslan. Rädslan för den kommande oförutsägbara kvällen. Den kommande, eviga kvällen. Läs oh kommentera, fint skrivet? <3 Bajs//Beccah