Pegasus
10 månader och 19 dagar utan dig...
10 månader och 19 dagar utan mitt hjärta..<3
Ingen vet hur det känns,
inte någon.
Jag har förlorat mitt hjärta. Jag har
förlorat han som viskade 'Du klarar det, jag
tror på dig' i mitt öra sekunden jag tvivlade.
Jag har förlorat en enorm bit av det som kallas
livet. Jag har förlorat han som fick mig kraft att gå till
stallet varje dag. Han jag älskar utan gränser, han
som finns i mina tankar varje dag,
han jag inte kan klara mig utan, han som gjorde mitt
liv som en dans på rosor. Allt var bra när jag var med honom.
Inga problem existerade när jag var med honom. Inget alls.
Det var bara vi. Jag och han. Nej, vi. Vi var ett.
Han som fick mig le, han som gav mig lycka,
är borta. Död, saknad.
Han jag kunde stå och gosa med i timmar,han är borta.
Min själ, livskraft, viljestyka är borta. Allt vi byggt upp, jag vill
inte änns tänka på det asså. Allt är borta.
Det spelar ingen roll hur mycket jag förklarar,
ni kommer ändå aldrig förstå hur mycket jag plågas.
Varje gång jag läser hans namn,
skriver det,
säger det, hugger det i bröstet.
Tänk er en kniv som sakta, sakta
sliter sönder er i bitar. Som dödar dig flera gånger om.
Tänk er det. Och 100.000 gånger värre. Det är så sjukt
jobbigt. Allt verkligen.
Han gav mig sitt hjärta, och det är det ända jag har.
Din kropp är borta, men din själ lever vidare i mig. Jag kommer
aldrig glömma din blick, din doft, din andedräckt mot min hals.
När jag satt på din rygg, kände jag mig 200% säker. Även när du
skenade glatt med mig, haha, kände jag mig säker. Jag visste
att du aldrig skulle hitta på något dumt. Så jag lät dig. Jag lät dig skena.
Du var så lycklig. Jag var lycklig.
Efter att ha stått i en lång period, fick du springa. Och vi båda älskade det.
Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Och sista dagen jag någonsin skulle se dig,
kommer jag ihåg. Även den som igår.
Han var så duktig när han skulle in i transporten! Först tvekade han
men sen när han fick syn på mig gick han in utan tvivel.
Och då kunde jag inte hålla in tårarna. Att veta att han kände sig
trygg när jag, jag, en liten tjej som bestämde sig för att Pegasus var en
snäll häst, var där. Det var kärlek. Rakt igenom.
Sen när han stog i transporten bad jag om att få säga hejdå och
ge honom en morot..jag öppnade dörren och gav honom moroten,
såg in i hans ögon för sista gången någonsinm och mitt hjärta var
kvar på insidan av den dörren som stängdes. Det var sista gången jag såg
mitt hjärta. 1/4-09. Dagen jag aldrig kommer glömma. Sen när jag såg
honom, transporten åka, vek mina ben sig. Jag satt på marken i
mina floder. Tårarna sprutade och jag bröt ihop. Totalt. Ingenting var
bra, ingenting var okej. Allt var ett helvete. Mitt hjärta åkte iväg.
Det var inte okej. Det var ett enormt, brutalt, stort FUCK NO! Ja, precis.
Jag dog. En stor fet del av mig åkte med i den transporten.
Jag skulle aldrig uppleva den dansen på rosor igen. Jag skulle aldrig
uppleva den livade, starka, upplysande blicken igen. Jag insåg det då.
Jag funderade på att bara gå någonstans och ta livet av mig. Jag var
nära på att ta livet av mig. Men det gjorde jag inte.
För jag vet att han skulle vilja att jag var stark. Fortsätta leva.
Andas. Andas. Andas.
Jag fick påminna mig själv att man behöver andas för att leva.
Men det var svårt. Men jag gjorde det. Jag tog mig upp på benen.
Jag gick hela vägen igenom allén. Men det gick inte. Jag kollapsade
på cykelbanan. Isabella kom fram, kommer jag ihåg. Hon kramade mig.
Jag höll i Pigges grimma och en bit av hans svans.
"Han är död. Han är borta." Fick jag ur mig. Jag pallade, ingenting. Inget.
'Jag kommer aldrig se honom igen.' ekade i mitt huvud.
Jag kommer ihåg. Jag gick hem. Gick in i mitt rum. Jag la mig på golvet
och skrek. Jag grät. Och skrek, jag skrek och skrek. Det gjorde så ont.
Smärtan var oändlig. Det var som en dans på taggtråd. Inte en dans. Bara
blottade fötter på taggtråd. Smärta. Jag kände mig helt tom.
Mina ögon såg döden i vitögat.
Jag hade aldrig någonsin upplevt det så. Jag gick in på badrummet.
Låste dörren om mig. Tog upp ett rakblad i handen. La den på min
handled. Nej. Nejnejnej! Vad gör jag?! Han skulle inte vilja det. Att jag
gjorde mig illa. Han skulle vilja att jag var glad. Det ekade i mitt huvud
nu. Jag behövde fokusera på det. Lev.
Mitt liv rasade.
Min Pegasus var borta. Nu var du faktiskt Pegasus med vingar.
Min alldeles egna ängel.
Nu springer du lycklig på gröna oändliga ängar. Med Wicky<3
Saknaden är stor min älskling, men jag mår bättre när jag vet att
det var det bästa. Jag skulle inte kunna leva med att veta att
du led. Det var bäst för dig.
Jag kan inte säga att man kommer över det. Det gör man inte.
Man har hört den där "Tiden läker alla sår". Det är helt fel. Tiden kommer
inte läka detta såret. Det kommer alltid vara kvar. Ett ärr. I mitt hjärta.
Men det kommer bli lättare.
Jag älskar dig Pegasus<3
Du är mitt hjärta. Pegasus(L)
1/4-09 </3
Kommentarer
10 månader och 19 dagar utan dig...
10 månader och 19 dagar utan mitt hjärta..<3
Ingen vet hur det känns,
inte någon.
Jag har förlorat mitt hjärta. Jag har
förlorat han som viskade 'Du klarar det, jag
tror på dig' i mitt öra sekunden jag tvivlade.
Jag har förlorat en enorm bit av det som kallas
livet. Jag har förlorat han som fick mig kraft att gå till
stallet varje dag. Han jag älskar utan gränser, han
som finns i mina tankar varje dag,
han jag inte kan klara mig utan, han som gjorde mitt
liv som en dans på rosor. Allt var bra när jag var med honom.
Inga problem existerade när jag var med honom. Inget alls.
Det var bara vi. Jag och han. Nej, vi. Vi var ett.
Han som fick mig le, han som gav mig lycka,
är borta. Död, saknad.
Han jag kunde stå och gosa med i timmar,han är borta.
Min själ, livskraft, viljestyka är borta. Allt vi byggt upp, jag vill
inte änns tänka på det asså. Allt är borta.
Det spelar ingen roll hur mycket jag förklarar,
ni kommer ändå aldrig förstå hur mycket jag plågas.
Varje gång jag läser hans namn,
skriver det,
säger det, hugger det i bröstet.
Tänk er en kniv som sakta, sakta
sliter sönder er i bitar. Som dödar dig flera gånger om.
Tänk er det. Och 100.000 gånger värre. Det är så sjukt
jobbigt. Allt verkligen.
Han gav mig sitt hjärta, och det är det ända jag har.
Din kropp är borta, men din själ lever vidare i mig. Jag kommer
aldrig glömma din blick, din doft, din andedräckt mot min hals.
När jag satt på din rygg, kände jag mig 200% säker. Även när du
skenade glatt med mig, haha, kände jag mig säker. Jag visste
att du aldrig skulle hitta på något dumt. Så jag lät dig. Jag lät dig skena.
Du var så lycklig. Jag var lycklig.
Efter att ha stått i en lång period, fick du springa. Och vi båda älskade det.
Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Och sista dagen jag någonsin skulle se dig,
kommer jag ihåg. Även den som igår.
Han var så duktig när han skulle in i transporten! Först tvekade han
men sen när han fick syn på mig gick han in utan tvivel.
Och då kunde jag inte hålla in tårarna. Att veta att han kände sig
trygg när jag, jag, en liten tjej som bestämde sig för att Pegasus var en
snäll häst, var där. Det var kärlek. Rakt igenom.
Sen när han stog i transporten bad jag om att få säga hejdå och
ge honom en morot..jag öppnade dörren och gav honom moroten,
såg in i hans ögon för sista gången någonsinm och mitt hjärta var
kvar på insidan av den dörren som stängdes. Det var sista gången jag såg
mitt hjärta. 1/4-09. Dagen jag aldrig kommer glömma. Sen när jag såg
honom, transporten åka, vek mina ben sig. Jag satt på marken i
mina floder. Tårarna sprutade och jag bröt ihop. Totalt. Ingenting var
bra, ingenting var okej. Allt var ett helvete. Mitt hjärta åkte iväg.
Det var inte okej. Det var ett enormt, brutalt, stort FUCK NO! Ja, precis.
Jag dog. En stor fet del av mig åkte med i den transporten.
Jag skulle aldrig uppleva den dansen på rosor igen. Jag skulle aldrig
uppleva den livade, starka, upplysande blicken igen. Jag insåg det då.
Jag funderade på att bara gå någonstans och ta livet av mig. Jag var
nära på att ta livet av mig. Men det gjorde jag inte.
För jag vet att han skulle vilja att jag var stark. Fortsätta leva.
Andas. Andas. Andas.
Jag fick påminna mig själv att man behöver andas för att leva.
Men det var svårt. Men jag gjorde det. Jag tog mig upp på benen.
Jag gick hela vägen igenom allén. Men det gick inte. Jag kollapsade
på cykelbanan. Isabella kom fram, kommer jag ihåg. Hon kramade mig.
Jag höll i Pigges grimma och en bit av hans svans.
"Han är död. Han är borta." Fick jag ur mig. Jag pallade, ingenting. Inget.
'Jag kommer aldrig se honom igen.' ekade i mitt huvud.
Jag kommer ihåg. Jag gick hem. Gick in i mitt rum. Jag la mig på golvet
och skrek. Jag grät. Och skrek, jag skrek och skrek. Det gjorde så ont.
Smärtan var oändlig. Det var som en dans på taggtråd. Inte en dans. Bara
blottade fötter på taggtråd. Smärta. Jag kände mig helt tom.
Mina ögon såg döden i vitögat.
Jag hade aldrig någonsin upplevt det så. Jag gick in på badrummet.
Låste dörren om mig. Tog upp ett rakblad i handen. La den på min
handled. Nej. Nejnejnej! Vad gör jag?! Han skulle inte vilja det. Att jag
gjorde mig illa. Han skulle vilja att jag var glad. Det ekade i mitt huvud
nu. Jag behövde fokusera på det. Lev.
Mitt liv rasade.
Min Pegasus var borta. Nu var du faktiskt Pegasus med vingar.
Min alldeles egna ängel.
Nu springer du lycklig på gröna oändliga ängar. Med Wicky<3
Saknaden är stor min älskling, men jag mår bättre när jag vet att
det var det bästa. Jag skulle inte kunna leva med att veta att
du led. Det var bäst för dig.
Jag kan inte säga att man kommer över det. Det gör man inte.
Man har hört den där "Tiden läker alla sår". Det är helt fel. Tiden kommer
inte läka detta såret. Det kommer alltid vara kvar. Ett ärr. I mitt hjärta.
Men det kommer bli lättare.
Jag älskar dig Pegasus<3
Du är mitt hjärta. Pegasus(L)
1/4-09 </3
