Detta inlägget är one of a kind så läs noga nu fast varning för känsliga läsare. Jag vill att alla, innan ni läser, ska veta att jag svär aldrig men jag vet inte hur jag ska vränga det till något annat så det blir som d blir. Take me as I am lixom.

Tror du att jag bara ska luta mig tillbax o tycka att allt detta är okej? Nej. Jag är så jävla trött på att du alltid säger 'hon har psykiska problem, hon kan inte hjälpa det'. JAG VET, OKEJ??!?! Tror du inte att jag FATTAR något eller?! Är DU så dum att du inte fattar att jag fattar!? SNÄLLA inse, jag har vuxit upp. Jag är grymt mkt mognare än vad jag borde vara! (Snälla inga kommentarer om dt ni som känner mig) Jag är bara så jävla trött på att min familj är helt fucked up. Ibland har vi såå kul och skämtar bort alla problem och då har jag verkligen oxå kul och jag älskar dom stunderna, men ibland blir det som nu. Jag tänker inte ta mer nu. Men vafan ska jag göra då?! Vem ska jag rymma till? Ibland känns det som att jag vet inte vilka vänner som är äkta och vilka som bara spelar charader. Det känns som att jag har gråten i halsen för ofta, att jag har det där fakesmilet på ansiktet för ofta, att jag är ett känslohav för ofta. Att jag bara...känner att jag vill stå på den där brokanten, titta ner och bara flyga iväg till..ingenstans. Bara dö. Inte finnas mer. Bara slippa alla problem. Döden är frestande ibland. Men det betyder verkligen inte att jag inte är tacksam för allt jag har, alla jag har. För..mina vänner, jag älskar er. Jag älskar er verkligen och jag vill inte att ni ska bli påverkade av mig och mitt screwed up humör som jag får ibland. Jag vill att ni ska veta att jag inte kommer gå någonstans. Att jag har mitt temprament. Lev med mig och mina ups and down eller lev inte med mig alls! Men nu har jag kommit till en milstolpe där jag ser vilka som drar sig undan och vilka som står vid min sida. Tror jag. Allt känns bara så värdelöst. Värde..löst. Jag känner mig värdelös. Ingen skulle väl sakna mig om jag bara försvann? Ett problem mindre? Eller? Jag har det bara dåligt nu helt enkelt. Jag mår inte bra rent ut sagt. Mitt självförtroende har sjunkit ner med mig till botten. Vi bara ligger där och skräpar. Inget funkar. Jag har nu en fråga som bara..gud kan svara på! Varför?
Och orkar dessutom VERKLIGEN inte med skolan nu. Dessutom ligger jag efter, surprise huh? Och jag orkar inte med alla måsten och alla krav som ställs. Jag vill bara leva, om det nu är det jag gör. Skapa musik, titta på solnedgången med någon man älskar, ligga på stranden och bara andas. Ta det lugnt. Åh, gud jag låter som en pensionär-.- Skitsamma, one of a kind sa jag eller hur? Detta är verkligen inget jag skulle publicera på nätet lixom för alla! Men jag orkar seriöst inte mer och jag skiter i vad alla tkr om mig nu. Jag vet vad jag tycker om mig, och mina närmsta och det räcker. Jag sa att jag har det dåligt nu, men jag vet att jag oxå har det bättre än andra. Jag har min familj....typ. Och jag har hästar. Jag har mina underbara vänner. Jag har en tro. Jag har musik. Jag har mat. Det man behöver typ. Och det är faktiskt inte alla som har det. Tänk på dom barnen i Afrika som är sålda som slavar för att familjen ska få pengar till mat! Jag vet. Jag låter som värsta vuxna nu men, tänk efter lite ändå. Vi har det bra här i sverige, i göteborg, i gamla goa underbara göteborg<3 Men det är klart att det är väl bra att må dåligt ibland..man lär sig uppskatta allt bra man har. Jag iallafall. Det känns faktiskt bättre nu. Jag har skrivit av mig. Men det är klart, problemen finns kvar hur mkt man än skriver. Jag hoppas inte att jag har skrämt alla nu hehe. Och nej, jag är inte självmordsbenägen-.-'

Puss&Kram<3