Moffa
Jag vill bara tacka så mycket för era fina kommentarer! Dom stärker verkligen och jag känner att jag inte är den ända som förlorat någon så. Under den här tiden jag inte har bloggat har jag bara vart med mina fina kompisar och mått bra. För det behövs. Nu ska jag in till stan med Bella och sola o shoppa lite,
pussar!
Ps. ni får jättegärna kommentera och skriva om ni har förlorat folk och hur ni tog er igenom det osv! Tack♥
Jag älskar dig morfar♥
hej , tänkte bara säga att jag sörjer med dig , och att min farfar gick bort i våras. Jag e fortfarande tom.hjälplös.
min storasyster dog innan jag föddes så därför kan ja inte komma ihåg hur jag reagerade då mamma sa att jag hadde en storasyster som var död...
Jag har också förlorat min morfar för 4-år sedan.Jag va ledsen i flera dagar..
min morfar o min farfar har dött för inte så längsedan :(
jag mådde dåligt i flera dagar men sen kom jag över det fast det är klart att jag tänker på dom ibland och då blir jag ledsen en stund sen går det över<3
dom kommer alltid att finnas i mitt hjärta<3
min bror dog i cancer för 2,5 år sen och då rasade verkligen min värld, jag kunde inte äta, inte gå till skolan, inte va me kompisar .. Ja kände mig bara helt tom :/ men sen fick jag en barnpsykolog från sjukhuset o prata med och då kändes det lite bättre så om du mår väldigt dåligt så är det ett bra tips ! Man kommer alltid att ha en saknad av den personen men du kommer att må bättre, de är jobbigast i början ! Hoppas allt ordnar sig och ja tänker på dig ! Styrke kramar (L)
hej! jag hållde på att förlora min morfar. han låg på sjukhuset och hade jätte ont i magen för han drack öl och rökte mycket. en dag ringde min morbror till min mamma och sa att morfar ligger på sjukhuset och inte mådde bra ett ingen tog hand om honom och sånt så då blev min mamma ledsen så jag blev chockad och trodde att han var död. men han lever ( han låg på sjukhuset i flera veckor ) men jag vill inte skriva för mycket sorligt för jag vill inte göra dig ledsen LOVE YOU REBECCA HOLST!!!!!! <3<3<3<3
För tre år sen dog min mormor, 2 timmar innan min morbror skulle gifta sig. Jag var där när hon dog. Det var jättesvårt att ta sig igenom och jag grät jättemycket, men tanken av att hon fick dö hemma i sin egen säng med människor runt omkring sig som hon älskade gjorde det lättare för mig. Hon var hemma, hon var inte ensam.
ta verkligen hand om din mamma, hon behöver dig som mest nu!
Hej.. jag har drabbats av samma sak.. men det va inte min morfar utan min faster.. hon var mig väldigt nära.. men hon hade hjärtfel och dog.. Hennes maN.. såg henne död på golvet på toan :( Allt förändrades!! Jag har separationsångest.. så jag blir lite mer ledsen en vad dom andra i familjen blir.. jag började måla hur det va.. jag skrev.. jag var inte mig själv på ett tag.. men mina kompisar stöttade mig.. men pallade inte att va med på begravningen..!!.. Och jag hoppas det blir bra för dig!! Men kom i håg.. den man älskar mycket.. fnns alltid i ditt hjärta!! kram
En av min 'släktingar'. Blev mördad ;(
det är snart 3år sen. men jag glömmer aldrig men morgonen när mamma ska att ******* har blivit mördad.
Det är en stor sorg. !
10 Juli 2008 VILA I FRID !
Jag har aldrig träffat min mormor för hon dog när mamma va två hon kanske va typ 20-22 nånting.Hon tog medecin och drack sprit till,ingen vet om det var meningen eller inte.Min älskade farfar har svajat mellan liv eller död i 8 månader va det och det är nästan ännu värre.För det är det där hopppet som måste va med hela tiden och den där jäkla väntan.Han hade nämligen en sjukdom som nästan är den mest sällsynta som finns inte alls många som får den ca 5-10 personer på 1miljon som får den.Den bryter ner imunförsvaret så man har inget.Han hade den sjukdomen,hål i lungan,lunginflammation m m vet inta allt var det va.Han var tvungen att ha en resperator för han kunde inte andas själv så han fick ha en maskin osm gjorde det åt honom.Han fick morfin varje dag typ man känner ingen smärta av det,man skulle kunna såga av sitt ben utan att man känner nåt.Han åkte in till sjukhuset i mitten av septemberför han var ny opererad och han skulle till ett annat sjukhus innan han fick komma hem så inget skulle hända.Men då sicka dom hem honom direkt istället det va ju inte bra det var då allt börja.Han börja hosta så till slut hosta han sönder lungan och det var den han hade opererat.Den kvällen var den värsta i mitt liv.Jag grät till sömns och grät direkt jag vakna alltså jag grätt så jag skaka och jag åt inget.Alla läkare och experter sa att det finns verkligen ingen som helst chans att han kunde överleva den natten eller i huvudtaget.Men det gjorde han.Jag bad till gud,jag hade mitt lycko armband och saker jag fått av farfar bredvid mig för att jag ville att han skulle överleva.Sen hade jag ju det där hoppet med mig hela tiden som ingen annan hade varken pappa eller farmor.Min farfar är nog den snällaste som finns och livsnjutaren.Han klagar aödrig och jag har aldrig mött en sån positiv människa.Han klaga aldrig även låg han där påsjukhus i åtta månader,visst dom första månaderna kunde han ju inte prata,äta,dricka,gå eller nåt.Det var först i november-december som han börja bli bättre.Läkare som såg på honom sa att dom måste börja gå i kyrkan för dom tyckte det var så fantastiskt att han klara sig från döden.Min farmor och farfar är ju dom närmaste släktingar jag har,dom bor ju grymt nära.Vi träffas väldigt ofta och så.Men jag hälsade inte på farfar för ens i mars för då var han bättre för jag ville va säker att han inte skulle dö.Att kjag hade det som ett minne att jag såg honom sjuk.I maj fick han komma hem för alltid.Mne nu dom senaste dagarna har han fått vatten i lungorna så vi får se hur det går med de men det är ju inte så allvarligt tror jag men verkligen inge bra.Men detta är en fantastisk historia om min farfar.För tydligen finns hoppet!
Ha det bra Rebecca
